Barnskrik
Barnskrik väcker någonting i oss. För många upplevs det bara som oerhört jobbigt och störande, kanske ilska uppstår. För andra väcks en vilja att trösta. Många upplever bara ett odefinierbart obehag. Det kanske är en medfödd reaktion. Hur man reagerar som person har nog både att göra med var i livet man befinner sig, och på så vis vilka hormoner som spelar in, men också på ens empatiska förmåga.
Sen finns det givetvis olika sorters barnskrik också. Ett argt barn och ett förtvivlat ledset barn låter inte likadant, i alla fall inte i mina öron, och känns inte likadant i kroppen.
Ikväll när jag låg i badet med tända ljus och mysmusiken på bröts lugnet plötsligt av grannflickans kvällssymfoni. Först tänkte jag inte så värst mycket på det, jag är ju ganska van. Men plötsligt gick min puls upp, varmbadsmagin sprack och badet blev inte fullt så mysigt längre. Det var jobbigt att ligga där och inget kunna göra..
Hon har helt otroliga röstresurser den flickan! Jag har dock funderat lite kring det där. Hon låter ju så förbaskat arg jämt! Nästan varenda kväll kring läggdags, kan jag tänka mig, är det nåt som går fel där inne. Nu är det ju inte min avsikt att döma, men det är en flicka kring tre års ålder de har. Vanligtvis brukar ju gå att föra en mer eller mindre givande diskussion med ett barn i den åldern. Eller åtminstone en envägskommunikation från förälder till barn. Men det verkar vara nåt som går fel här. Nej, nu låter jag gnällig här. Jag har bara funderat på det en del. Det är klart jag hör henne varje kväll, men egentligen är det ju inget som stör mig så värst mycket. Jag tycker bara så synd om dem allihopa! Föräldrarna som förgäves kämpar med att få flickan att tystna/somna, och flickan som aldrig verkar få föräldrarna att förstå vad HON vill..
Jag undrar hur jag kommer reagera på barnskrik när det är mina egna barn som skriker? Det återstår att se..=))
